Filed under: Tankar
Jag är ganska negativ.. Min humor består till 99% sarkasm och Ironi.. (jag har för mig att jag gav ett annat procenttal i ett annat inlägg men orka bry sig)
Idag skulle jag ner till affären för att handla toapapper och hårt bröd.. haha, sånt som är helt onödigt och tråkigt att handla helt enkelt. Jag tog bussen till Willys och tänkte att jag skulle ta bussen hem så att jag fick i mig middag så snabbt som möjligt. Klockan var 17 när jag åkte och jag vill ha käkat innan 18.
När jag åker så regnar det inte.. Men.. När jag kommer ut så forsar det ner.. Regnet öser verkligen ner!
Jag är vid busshållplatsen 5 minuter innan bussen ska gå men ser på realtiden att bussen redan har gått. 5 minuter för tidigt.. Jag känner redan då hur jag bubblar upp mig och hur förbannad jag är över SL och deras idiotiska sätt att höja priserna när ingenting fungerar.
Det är 25 minuter kvar tills nästa buss kommer och jag känner att det är lika bra att gå i ösregnet hem. Får jag förkylning så ska jag stämma SL, ungefär så känner jag.
När jag har kommit över gatan vid JET-macken så känner jag att mitt humör sakta men säkert vänds till det positiva. Jag ser det positiva i situationen. Jag går upp för backen, som för visso inte är så jäkla jobbig, men för mig var den riktigt jobbig förut. Jag var nästan tvungen att stanna för att andas när jag var uppe på toppen. Jag går i ganska rask takt och bara njuter av att regndropparna når mitt ansikte och gör mina kläder dyngsura. Jag älskar det.. Jag går där för mig själv och ler och tänker hur underbart det faktiskt är att gå i regnet, hur underbart det är att inte behöva flåsa mig upp för backen och hur underbart det är att bara gå och tänka på hur jag kom dit i tankarna.
Jag tar ut händerna och känner verkligen hur regnet nuddar min hud och jag ville bara fortsätta gå. Men nu fick hungern och rutinerna helt enkelt vinna den kampen så det fick bli tippande upp för trapporna och sätta på mig ziperallen och sen käka middag!
Att det är så enkelt att vända något negativt till något positivt. Jag måste verkligen göra det oftare.
Ibland när jag hamnar i ett bråk med någon så händer det ganska ofta att frasen ”Jag ska inte göra X igen”.. X = En pytteliten sak som egentligen har något med saken att göra.
Istället för att faktiskt ta in varför man är i situationen som man är i just vid tillfället, så har jag hittat en ursäkt till varför jag på kort sikt hamnade där.
Det har varit ofta då jag fokuserar för länge på den lilla saken som gjorde att det blev ett bråk eller en irritation med någon istället för att någon gång gå till botten med det hela och inse att det kanske inte bara handlade om att man råkade säga fel sak vid fel tillfälle.
En sak som jag är riktigt dålig på är att säga till om jag känner att jag inte klarar av att umgås med folk.
Hmm.. Jag ska försöka förklara det där lite bättre!
Jag kan ha dagar då jag inte fungerar som jag ska.. ofta är det då min fokusering är piss helt enkelt. Jag kanske inte har ätit som jag ska, tabletten togs lite för sent, jag gick inte upp i tid, jag har för mycket i skallen osv osv osv.
Det är helt ”normalt” för min del att jag har såna dagar då och då, jag vill försöka få bort dom dagarna så mycket som det går, men jag kan inte göra underverk.
Mitt problem under dom här dagarna förutom det uppenbara är att jag har svårt att säga till folk när jag har en sån dag.
Jag har försökt att intala mig att ”Det bliiiir bättre längre fram på dagen, herregud.. Visst klarar jag av att åka in till stan och shoppa.. Visst klarar jag av att gå på bio.. Visst klarar jag av att käka middag… Eller det klassiska.. visst klarar jag av att ha ett långt telefonsamtal just nu” Det gör jag aldrig när det är så.
Anna har fint kommit på ordet ”ADD-dag”.. Vilket jag kommer sno rätt av och hoppas att hon inte har copyrightat det.
Istället för att säga att ”Duu, fan jag har en ADD-dag så vi kan väl ta det en annan dag..” så har jag istället tänkt på mig själv i den situationen. JAG älskar att åka in till stan, JAG älskar att gå på bio, JAG älskar att prata i telefonen, JAG älskar att äta middag med folk.
Från och med nu så kommer ni höra frasen ”Ledsen, men jag har en ADD-dag idag..” och ta inte illa upp.. Jag ÄLSKAR att umgås med er så mest av allt så vill jag inte behöva säga den frasen, men för ER skull så måste jag det. För hur kul är det när det går åt helvete för att en person inte kunde vara ärlig och säga hur det egentligen var?
Det jag ville komma med hela det här inlägget var just att det blir kedjereaktioner på att man säger ja även fast man kanske skulle ha sagt nej.
Så.. Är det en ADD-dag så är jag ärliga med er och var ärliga med mig med.. Har ni en dålig dag och kanske är lättirriterade, säg det då så slipper det bli missförstånd.
Ibland så känner jag att skrivande hjälper mig väldigt mycket då jag är ledsen, arg eller besviken över något, någon eller rent utav mig själv.. Men ibland så kan det verkligen bita en i arslet att skriva när man är upprörd.
Det har hänt många gånger att jag skriver oerhört elaka saker när jag har varit upprörd, men vid tidpunkten då jag skrev det så menade jag det.
Just nu är det jobbigt.. Jag vet inte vad jag ska säga, jag vet inte ens vart jag ska börja..
Att jag upprepar ordet jag just nu är för att jag inte kan utgå från någon annans känslor eller tankar. Jag kan försöka sätta mig in i dom, om ni tillåter mig.. Gör ni inte det så kan jag inte göra så mycket.
Det är nästan 9 månader sen jag började med concertan.. Idag känner jag att jag inte skulle kunna leva utan den, inte för att jag har ett beroende ”behöver en fix”.. Utan för att när jag inte tar tabletten så försvinner all min fokusering helt åt helvete. Mina föräldrar har lärt sig att märka om jag inte har tagit tabletten, likaså Anna.
Tabletten gör inte allt men mycket.
För ett tag sen så började det gå bättre för mig, jag var glad, jag fokuserade, klarade av att säga ifrån om jag inte klarade av dagen.. Det som tidigare inte har fungerat, fungerade. Någorlunda. Jag var inte helt perfekt.. Men jag var iaf på väg till att bli bättre..
Jag hade personer i mitt liv som i stort sätt sög i sig min energi, utnyttjade och spottade på mig. Det enda jag kunde göra var att fokusera på det, jag kunde inte fokusera mig på det positiva i livet som gör att jag faktiskt står upp än idag.
Det kom till den punkten då jag inte orkade mer, jag märkte hur mina samtal fylldes av hur irriterad jag var, hur ledsen jag var på den här människan att det var absurt.
Jag avsatte ingenting till att jobba på mig själv aktivt, utan jag jobbade på mig själv när det väl hade hänt något. När jag hade gjort någon ledsen och när jag var på mötet. Men mellan dom få stunderna så levde jag livet som att allt var normalt – det var inte okej.
Jag bestämde mig för att helt enkelt ta bort det som gör mig illa och det som är jobbigt.. Det som suger energi.
Det var jobbigt samtidigt som det inte var jobbigt.. Jag visste att jag skulle må bra i slutändan och jag gjorde det för min egen skull, för att jag skulle kunna jobba mer på mig själv som person. Det var en befriande känsla att göra det.. Jag kan inte förklara det i ord, men jag ångrar inte mina beslut jag tog då för fem öre. Hur omoget det än är, så är jag omogen för min skull och för dom som faktiskt bryr sig om mig på riktigt .
För någon vecka sen så hände det saker i mitt liv på fler ställen och hos fler personer än en.. Det var för mycket och jag föll tillbaka till där jag var förut, energin gick åt till att bry mig om det negativa istället för att jobba på mig själv.
Det är något jag nu väljer att sätta åt sidan helt och hållet.. Något jag väljer att strunta i.. För ska jag kunna lösa det.. så krävs det mer än att bara jag är intresserad av det.
Nu behöver jag hitta mig själv och klättra upp för det berg som jag ramlade ner för..
Det gäller att erkänna för sig själv att man själv gör fel, att man själv gör illa folk för att kunna ta itu med det problemet.
Jag har gjort fel, jag har gjort illa mina nära och kära och struntat totalt i hur dom mår av allt som händer.. På grund av att jag har fokus på helt fel saker..
Jag har hört orden ”Du gör illa mig, snälla sluta” så många gånger, men varför har det varit så svårt för mig att lyssna på dom, ta in dom och arbeta på dom? Jag kan inte svara på det, varför jag inte har insett att bara för att jag känner att jag inte menar så, så betyder det inte att jag inte har visat det eller betett mig på det sättet. Det fastnade verkligen i min skalle det där.. Det är inte konstigt att man inte arbetar på sig själv när man utgår från hur man själv känner att man beter sig istället för att lyssna på sanningen om hur man beter sig och faktiskt tar in det.
Som jag skrev.. Jag har gjort illa mina nära och kära med mina egoistiska handlingar, framför allt Anna och Mamma..
Det är så himla enkelt att visa tacksamhet samtidigt som att det är det svåraste som finns. Jag kan upprepa det jag alltid har skrivit.. Det jag har sagt, mina tomma ord som ekar ”Jag är så himla tacksam för att du finns här”.. Men vad betyder det egentligen? För stunden så kan det läka såret, men när man inte visar det med handlingar.. så rispas sårskorpan upp igen och så är man tillbaka på ruta 1..
Jag har många gånger i olika situationer frenetiskt försökt att hitta en lösning för stunden, säga den rätta saken för att då blir det bra.. för stunden. Men jag har insett att det inte gör ett skit, att man upprepar de tomma orden gång på gång gör det bara värre.
Nu vet jag att det här blogginlägget är lite huller om buller, men det är mina tankar… Jag kommer börja skriva mer om det, mer ärligt. Hur trött jag är på det, hur glad jag är för det eller vad det nu kan vara.. För det får mig att reflektera mer på varför jag är här idag, varför jag kom hit och hur jag tar mig härifrån eller hur jag stannar.
Jag tänker lämna det här blogginlägget nu med att säga att jag älskar er så himla mycket – Ni vet vilka ni är.
Mormor var på Oves kalas igår.. Hon har gått och blivit så gammal. Min mormor har aldrig varit en sån person som springer runt och ger en kramar osv.. Hur ska jag förklara det, jo hon har aldrig varit en riktig såndär ”bullmormor” som man så fint kan uttrycka det.
Visst har hon bakat bullar, men det har inte varit sådär kramigt och mysigt som man tänker på när man tänker på en mormor.. Meeeen Mormor visar att hon är tacksam och glad på sitt egna sätt.
Nu för tiden så kommer folk inte så ofta hem till henne och hälsar på.. Vad jag vet så är det bara jag, Fredrik och John som är dom barnbarnen som faktiskt hälsar på henne..
Jag tycker att det är så tråkigt att folk inte hälsar på henne längre, jag vet att hon inte orkar.. Men när man ändå är i krokarna.. Varför kan man inte då hälsa på?
Hon blir så himla glad när man har varit där och sagt hej.. även om det bara gäller i nån timme. Man märker verkligen hur hon lyser upp lite när hon ser en.. trots att hon kanske inte visar det med kramar osv.
Och nej hon är inte pratsam, har inte varit det någon gång under min uppväxt som jag kommer i håg, men va fan.. det är väl inte så svårt att bara gå dit.. sitta med henne i köket och prata lite om något och sen gå hem. Hon orkar ju inte så mycket.. och varför inte ta vara på det förmodligen inte är sån lång tid kvar för henne?
Ja nej, jag vet inte.. Det stör mig bara hur vissa skiter fullständigt i att hälsa på och kanske hjälpa till och sen har mage och sitta och bli förbannad för att folk faktiskt prioriterar och bryr sig.. Idioti!
En stor eloge till Ingrid och Mamma som verkligen åker dit stup i kvarten för att hälsa på och för att hjälpa till.. Jag tror att mormor uppskattar det sååå mycket!
Filed under: Tankar
Jag har så himla svårt för folk som inte fattar ironi.. Ska man bokstavligen förklara att man är ironisk/sarkastisk när man väl säger något?
Min humor består av 80% sarkasm och ironi och resten bajshumor.. okej, kanske inte så allvarligt.. Men jag skämtar på det sättet hela tiden!
Jag har så jävla svårt för folk som inte fattar när man skämtar på det sättet, i skrift eller i tal!
Det går inte att vara vän med någon som inte fattar sånt.. Att ständigt bli missuppfattad, det går liksom inte.
Jag hörde att folk som inte förstår ironi/sarkasm är antingen barn, invandrare som fortfarande lär sig språket, förståndshandikappade eller psykiskt sjuka.. Så om du är en sån person som alltid tar mig på 100% allvar när jag säger att t ex ”Alla som är tjocka är ju så jävla äckliga.. dom borde ju inte få leva” Så.. Pick and choose och sen så har jag förmodligen inte någon som helst kontakt med dig i det verkliga livet.. Och då har du inte heller här inne att göra heller..
Jag vet egentligen inte varför jag skrev det här men jag läste spiderchicks blogg och gick in i en av hennes kommentarsfält och där stod det att:
Kära läsare, innan du kommenterar: Tänk på att Spiderchicks inlägg alltid är en smula ironiska och fem smulor överdrivna, ta inte allt på allvar. Tack och kram!
Det kanske tåls att tänka på ibland… Man ska väl inte behöva vara övertydlig i allt man skriver och säger.. Vad fan vore världen utan ironi och sarkasm? Usch.. Hemska tanke!
Filed under: Tankar
Jag läser en del bloggar runt om här i bloggosfären.. Förut läste jag fler men jag bestämde mig för att sluta läsa den skiten för jag är så trött på att dom inte är äkta.
Jag tror att man läser en blogg för att man vill veta mer om den personen, man är nyfiken eller helt enkelt gillar hur den skriver..
Jag försöker att vara så ärlig som möjligt i bloggen.. Jag menar då inte att jag sitter och ljuger om det som händer, utan mer att när jag mår dåligt.. Då kan jag skriva att jag mår skit och att det är jobbigt just nu..
Det jag hoppas med mina bloggläsare, dom få jag har, är att ni läser bloggen för att ni tycker att jag inte skriver skit. Ja för annars hade ni väl inte fortsatt att läsa.. det vore ju ytterst patetiskt.
Jag har så himla svårt för såna bloggare som påstår sig leva i en perfekt liten värld, där deras liv är helt underbart.. Medan dom sitter sen bakom skärmen och mår så jävla dåligt för att dom har satt sig i en jobbig situation och har det rent ut sagt piss. Meningen med att blogga känner jag är att vara sig själv, inte någon plastig person som intalar sig själv att dom lever helt underbart.
Det finns plastiga små tjejer som påstår sig att livet är helt underbart för att dom får allt gratis men mest av allt så vill dom bara bli accepterade av någon för den dom är.. Det finns människor som påstår sig att leva ett perfekt familjeliv även fast dom egentligen borde ha skiljt sig för länge sen.. Det är helt okej att vara en människa som är plastig, har opererat sig för att dom mår bättre av det.. Det är helt okej att spela på sin ”dumhet” och få gratis grejer.. Jag skiter egentligen i det, men det jag tycker är fel.. Det är när man ljuger för alla runt omkring en, framför allt sig själv, och påstår sig leva ett helt underbart liv när man inte gör det. När man utger sig för att må bra när man egentligen inte gör det. Vem skadar det om man är ärlig? Om man faktiskt säger att ”Hörrni.. Jag mår skitdåligt just nu.. Det är så jävla svårt i mitt liv just nu, jag känner mig inte accepterad för den jag är och jag vet ärligt talat inte vem jag är just nu och därför beter jag mig såhär”.. Eller ”Jag mår skitdåligt.. Jag intalar mig själv att jag lever det perfekta livet med min familj, men jag kanske borde ha lämnat min man/fru för länge sen..”
Snälla sluta upp med det falska, man behöver inte vara så utlämnande som jag är t ex, man behöver inte berätta att man inte orkar leva, att man vill ge upp osv osv. Absolut inte.. MEN snälla sluta intala oss läsare att livet är perfekt när det uppenbarligen inte är det. Vad fan sänder det ut för signaler till barnen och ungdomarna? Bara man ser bra ut och super, knullar osv så mår man bra.. Eller bara man har en man/fru och barn så mår man bra.. skit fullständigt i hur denne behandlar en, bara man har svensson livet.
Nej.. Jag hoppas innerligt att ni får en så pass klar uppfattning av mig genom bloggen som det går genom en skärm..
Jag är glad, ledsen, arg, busig, lycklig, olycklig, sur, förbannad, fnittrig, söt, ful, tjock, smalare än förut, besviken, överväldigad, kärleksfull, envis, dumsnäll, barnslig, elak, kaxig, positiv, negativ, överenergisk, lat.. Oj, det finns mycket! Men jag är inte bara perfekt, jag lever inte ett perfekt liv och det finns ingen som gör det. Önskar bara att fler kunde stå för det, att fler kunde erkänna sina fel och brister och samtidigt lyfta fram sina positiva sidor.
Såå.. Har ni orkat läsa hela det här inlägget så tycker jag att ni kan slänga i väg en kommentar till mig..
Det jag undrar är..
1. Varför läser just DU min blogg?
2. Hur länge har du läst den?
3. Vad vill du läsa mer/mindre om?
Det vore så kul om ni kunde skriva några rader om vem ni är och allt sånt.. Jag vet att det är en del som läser, jag vet också vilka några utav er är.. Men jag skulle så gärna vilja ha en uppfattning om varför ni är här och vad det är ni gillar med den..
Jag hoppas verkligen att ni tar er tid att skriva några rader..
Filed under: Tankar
Jag älskar er för att ni orkar lyssna på mig när jag är trött på allt och alla…
Jag älskar er för att ni accepterar mig för den jag är…
Jag älskar er för att ni alltid finns vid min sida…
Jag älskar er för att ni skiter fullständigt i att jag behöver tabletter för att ha någorlunda fokus i vardagen..
Jag älskar er för att ni har stått ut med alla mina dumheter…
Jag älskar er för att ni märker när jag inte är 100%…
Jag älskar er för att ni alltid ställer upp..
Framför allt… Jag älskar er för att ni fortfarande finns kvar i mitt liv.. Trots att jag har varit en ordentlig virvelvind under alla mina år..
Det finns inte ord att beskriva hur ledsen jag är för att jag har varit så jävla dålig på att visa att jag uppskattar varenda liten jävla gest ifrån er..
Tack!
Filed under: Tankar
så måste jag.. För att gå vidare så måste jag också skriva av mig..
Det finns saker som har hänt just nu som har fått mig att tappa fokus helt och hållet på att försöka bli bättre.. Det har fått mig att stanna upp i min utveckling som gick liiiite framåt iaf. Det gillar jag inte.. Så nu blir det en del jobb på att få tillbaka mitt fokus!
Just nu flyger mina tankar omkring.. Jag låg uppe till 2 och hade så jäkla svårt att sova för allt bara flög som en pingpong boll i skallen på mig. Jag är i Gnesta och vi åkte till Nyköping imorse, Det slutade med att vi gick på stan en snabbis. Det var rea på både Din sko och Lindex. Vilket resulterade i detta.
Tack tack tack!
Det blev 3 par trosor på Gina Tricot (Jag kan äntligen äntligen handla på Gina), en svart klänning/top på Gina som är tajt.. Har den på bilden, ett skärp på Lindex (JAG KAN HA SKÄRP..!!), 2 linnen på HM, Ett par Jeans på Lindex, En Cardigan på HM, En stoooor och mysig cardigan på Lindex. Nu är jag klar inför hösten utan att se ut som en påse nötter.. BH & Höstjacka får jag införskaffa mig själv. Minsann.. Någon måtta får det vara! Tack igen!
Just det.. Två par skor också.. Det var halva priset på rea priset..
Dom ena par skorna.. Dom andra är bara ett par vanliga tygskor…:)
Mina nya Jeans… dom ville tydligen inte fastna på helbilderna riktigt..!
Just nu sitter jag här… hemma hos Mampap och bara tar det lugnt, Dom ska ha kräftskiva senare..
Bilden tillhör: Marco Verstraaten
Gårdagen var inte rolig..
Jag vet inte ens hur jag ska förklara den för det går inte.. Jag var så frustrerad över att jag inte fick ut det jag ville säga, att jag inte kunde formulera mig på ett normalt sätt.. Det rann över och tårarna sprutade som bara den..
Jag var hemma hos Mamma och Pappa, jag vill hämta Kevin och åkte ner och blev bjuden på mat.. Mitt i allt så blev det jobbigt.. Bara riktigt jävla jobbigt.
Jag fick i mig lite mat iaf och Mamma och pappa ville att jag skulle stanna över natten..
Jag ville verkligen hem, så jävla gärna.. Men tillslut så insåg jag att jag inte pallade att ta mig kommunalt hem och Mamma övertalade Pappa att skjutsa hem mig och Kevin såsom idag istället.
Jag hade läst på Flashback att det skulle vara meteoritfall nu här i dagarna och i förrgår, igår skulle det synas ordentligt. Jag vet inte om det var så att det syns idag också, men det märks väl.
Jag berättade det för pappa och jag tog ut madrassen ut till deras solsäng, Pappa satte sig i en annan stol och vi låg och kikade på himlen, pratade lite och bara tittade uppåt.
Runt 23 tiden så kom dom.. En efter en så var det ”stjärnfall” på stjärnfall.. Så himla klara och det var så väldans vackert. Vid den tiden hade Kevin hunnit göra mig sällskap, Pappa hade gått in för det var typ 10 grader om ens det och jag hade krypit in i Ziperallen och ett duntäcke med Kevin på magen. Hur mysigt som helst.
12 stycken räknade jag till.. Det var helt underbart!
Även fast att jag vet att det inte är så, så vill jag ändå tänka att det är något lite spirituellt med ”stjärnfall”. Jag pratade med Anna i telefonen.. Det var en stund mellan varje meteoritfall och Anna stod tydligen i sitt badrumsfönster och försökte få sig en glimt.
Jag sa till henne då att hon skulle tänka på någon som hon ville skulle skicka henne en stjärna och hon sa ja.. bara någon stund efter det så kom det en. Anna såg tyvärr inte från badrummet, men både jag och Pappa ropade ”DÄÄÄÄR”.
Jag vill behålla den tanken ändå.. Att några utav dom som inte finns kvar kan skicka oss ett litet stjärnfall när dom vill att vi ska veta att dom är med oss.
Jag är nog inte ensam om det.. Även fast vi vet att det finns en logisk förklaring till det. Som igår, Perseiderna. Men… Jag vill och jag tänker!
Hur som helst så var den natten en utav dom fridfullaste och underbaraste jag har haft på länge, jag tänkte och bara var.
Ikväll när jag kom hem så sprack min klänning, jag förväntade mig egentligen inte något annat men det kändes lite halvjobbigt.
Den är för stor och jag har haft den i flera år, jag har lagat den X antal ggr.. Men det har varit min favoritklänning och nu gav den upp. Den är helt enkelt söndersliten.. I Förrgår så fick jag ett ryck och baka och då sprätte jag upp kaffe på min andra favoritklänning. Fläckjäveln går inte bort!
Det betyder alltså att jag har 1 klänning som sitter okej på mig just nu, EN! Förstår ni? Leggins ser ut som långkalsingar och allt bara ser blä ut.
Jeansen ska vi inte prata om, det ser ut som jag har på mig ett par mormorsbyxor. Det känns hemskt!
Jag har inte råd att handla kläder heller, jag vet inte vad jag ska göra.
Jag har haft storlek 52-56 typ och nu har jag storlek 44-48.. Jag har ganska liten underdel så där kan jag ha typ leggins i storlek 44-46, trosor i storlek 44. Överdelar blir 46 typ.
Jag undrar hur mycket mitt överblivna skinn väger, om jag fick bort allt det, hur mycket väger jag då?
För ett tag sen så la jag mig på sida och insåg att jag känner mina höftben, jag har aldrig gjort det förut. Jag ser mina nyckelben, jag har aldrig gjort det förut.
Mina lår är hemska, det hänger överblivet skinn och jag känner mig så äcklig. När jag ligger på sidan så viker sig mitt ryggfett dubbelt. Det är så jävla sjukt!
Jag har aldrig varit såhär ”smalfet”, innan årets slut så ska jag ha spräckt 100, då blir det fest!
Vid 90 så blir det tal om operation tror jag.. Skönt!
Förra veckan när Anna och Hanna var över så skulle jag visa att jag kom i Annas gamla klänning, Anna bidde lite chockad. När jag skulle byta om så bad hon mig att ställa mig med ryggen mot henne.. Hon tror att jag kommer att få en rak figur, att mina former kommer försvinna lite. Det tror jag med.. jag tror inte att jag kommer att få en kurvig figur utan det blir nog helt åt ett annat håll..
Jag hoppas dock att mina tuttar kommer vara kvar. Fast dom kommer nog se ut som små taxöron och förmodligen så kommer det bli OP på dom också, jag hoppas verkligen det! Underbart att kunna ha snygga BH:ar utan att tänka på funktionen och att dom ska hålla upp tuttarna på det sättet.
Vilka jävla tankar.. Aja, men det är väl det bloggen är till för…
Okej, det låter skitlarvigt.. Jag har skrivit om det förut och jag skriver om det igen..
Jag ÄLSKAR att ha rutiner, varför har jag inte gjort det tidigare?
Sen ett tag tillbaka så har jag börjat att äta.. Ni tänker säkert att alla äter ju, meeeen nej sörrni.. Jag har gått runt och haft så jävla lite matlust och när jag väl har ätit så har det varit något skit!
Sen några veckor tillbaka så har jag jobbat på att få upp en aptit på morgonen, för att jag ska kunna äta.. Jag har tvingat mig själv att trycka i mig något till frukost, det började med ett glas fil och nu är det uppe i en macka och ett glas fil.
Och ni kommer aldrig att tro det – Nu klarar jag mig inte utan frukosten.. Jag blir okoncentrerad, jag kan inte fokusera mig.. Jag gör bort mig osv osv. så fort jag inte käkar lite frukost.
Nu gäller det här inte bara frukosten. Jag har börjat äta lunch.. Även fast jag inte har varit så jättehungrig så har jag ändå ställt mig och gjort något eller tagit fram något ur frysen som går snabbt att laga. Mina matlådor som jag fick av mamma från IKEA har verkligen varit till användning. Jag älskar det!
Min motivation just nu är skyhög och jag hoppas att jag verkligen kan hålla den kvar där för att jobba på mig själv så att mina nära och kära slipper lida av allt skit jag har utsatt dom för..
För just nu har jag märkt att äter jag som jag ska, plockar undan och gör det jag ska så fungerar jag. Okej iaf. Självklart har jag dagar då det går åt helvete men i framtiden så hoppas jag på att det bara går pyttelite åt helvete, normala småsaker som vilken människa som helst gör och inte jordens idiotiska saker som inte är normalt någonstans.
Jag känner mig stark, motiverad och positiv. Något som jag inte har gjort på länge, jag känner att jag kommer kunna klara det här.. Inte bara för min egen skull utan för alla runt omkring mig. Hur rolig har jag varit att umgås med? Negativ och tråkig… Jag har inte haft någon ork och just nu är energin på topp!
Så nu ska det jobbas ordentligt på det här. Jag måste dock inse att det inte kommer ske på en pisskvart men på en pissmånad så vill jag fan ha sett ordentligt med resultat.. Och därmed basta!
För första gången känner jag också att jag kan använda det positiva, motivationen och styrkan till att jobba på mig själv.. Se till att det sker en förändring. Jag tror att det är första gången jag känner att det positiva går att användas till att bli en bättre människa. Tidigare så har jag varit ”Åh fan vad jag glad JAG är.. Nu ska JAG hitta på något roligt och göra något för MIG” men nu känner jag mer ”Fan, jag klarar av det här.. och nu när jag känner mig så motiverad så tänker jag fan använda skiten istället för att sitta på mitt feta arsle och bry mig om mig själv.. Nu ska det behållas vänner och familj”
Så är det.. Nu ska jag göra det här – för er skull!
Filed under: Tankar
Filed under: Tankar
Filed under: Tankar
När jag lärde känna Anna så var jag riktigt fascinerad över att hon bajsade så snabbt. Är det normalt? Nej inte riktigt. ”wow, menar du att du hann bajsa på den korta stunden?” Herregud, snacka om lättimpad. Haha!
Filed under: Tankar
Fick frågan av syrran igår hur jag skulle fira nationaldagen, jag blev lite paff på ett sätt.. Jag har aldrig någonsin firat någon nationaldag och inte heller har vi i familjen gjort det, haha.
Det märks ju inte ens av att det är något annorlunda, känns så ”mjäkigt” liksom, jag hade däremot tyckt att det varit skoj att vara i USA på deras 4th of July..
Men här i Sverige sålde vi säkert helgskinka nu till nationaldagen, det är liksom så Sverige är, vi gör inget nytt utan kör på något vi känner oss trygga med.
Filed under: Tankar
Herregud.. Jag råkade visst hitta min, Anna och Sannas medverkan i P.S på SVT och sen min och Annas intervju med Blue på ZTV. Jag tror jag avled lite dom två gångerna jag tittade på dom och jag förundras hur i helvete jag någonsin kunde ha ställt upp i skiten. FY helvete vad pinsamt.
Speciellt när jag fint konfronterar Duncan om att han har sagt någonstans att han inte gillar Sverige. Vad fan tänkte jag med där? Usch!
Qwirwas.se - Somewhere in between.. 